anlidelmar

Där jag bor ligger söndersliten blåvit polistejp från någon gammal brottsplats. Inte långt bort från där den söderbrunna Saaben och Volvon står med skinande blanka huvar och tomma svarta baksäten. Om man följer spåren av tomburkar hittar man alkisarnas tillhåll på gräsmattan utanför köpcentret. När det regnar eller blåser så fasligt som det bara kan göra här, så sitter de och röker i busskuren istället. Bengan, Bettan och Peppe med den trötta hunden. Mannen med den bruna skinnjackans kinder sjunker in mer och mer för varje dag då han frågar efter en femma till en hamburgare, en cigarett eller en tändare. Snälla! Säger han.

Där jag bor går många på socialbidrag och är hemma på dagarna. För det mesta springer jag från busshållplatsen när det är mörkt och korsar gatan när någon kommer. Om man inte spänner fast väskan på pakethållaren tar killen på mopeden den. Ibland står det en man i buskarna med en portfölj och en ölburk och tittar in i någons hem, kanske någon han kände en gång. En splittrad spegel punkterar cykelhjul på bron in mot stan, men städarna hinner inte. Från en annan grönblå bro inte långt härifrån hoppade min unga granne mot en säker död, jag vet fortfarande inte varför. Över gården har de en uv-lampa i källaren, det växer bättre då.

Där jag bor sitter en elak tant och mumlar förbannelser medan hon sprätter fimpar på mig när jag fångar sol och läser på gräsmattan. På parkeringen ligger svart plast från en röd Corsas rattkåpa som inte stod emot tjuvarnas kofot. På min parkering tar man bensin från andra människors tankar utan att fråga. Lämna inte cykeln ute för det är ingen idé att ringa polisen när den är borta. Det är bra att du ringer, säger de, men vi kan inte göra något, ring försäkringsbolaget. På parkeringen hittade de en död man inrullad i en matta i en baklucka.

Men där jag bor serverar mamma nybakat bröd med messmör bara fem minuter bort med cykeln. Man kan putta bilen hela vägen till bensinmacken och bara bli lite andfådd. Jag kan åka båten in till stan, sitta ensam ute på däck och andas in salt luft från Kattegat. På andra sidan älven finns kanelbullar som är större än assietten de serveras på, inte långt från glassaffären där kulorna är större än en sjömans knytnäve. Fem minuter med spårvagn och där är de allra billigaste affärerna i landet. Tre rådjur hoppar i skogsdungen.

Där jag bor finns en blå träbåt som seglat ända till Kina och en kran som folk hoppat bungyjump från. En kulle med hus man inte får riva för kulturens skull och en två meter lång bro som folk fäller upp på egen hand när segelbåten ska in i hamnen. Jag kan gå till det billiga storköpet och behöver aldrig storhandla och de har öppet tills det är för sent att äta. Om jag ska ha fest behöver jag inte bära tunga flaskor från stan och kan grilla på gräsmattan framför huset, tanten är inte uppe så sent. Två undulater kliar varandra på huvudet och slänger frön på mattan medan de kvittrar lyckligt.

Där jag bor kikar solen in genom fönstret hela dagen och man behöver knappt ha på värmen när vintern piskar den gula fasaden. Den lilla vägen blir sällan plogad så man kan åka snowskate när snön lägger sig, när man vill hur mycket man vill. Ett medelålders par spelar badminton på andra sidan huset och min platinablonda granne ler alltid åt mig i trapphuset. Vi har målat väggarna blåa, satt upp en tavla med gula Frangipannies och lagt kuddar i vår mörkblå hörnsoffan, den enda möbeln vi köpt ny. Barnen plingar i symfoni med vindarna på sina ringklockor där jag bor. Där jag bor, där trivs jag.

En pojke pratar om hur slöjdsalens stolar flyter runt och en reporter säger att kulturbyggnader svämmas över. I bibelbältet ber man om uppehåll från syndafloden enligt SVT. Ingen gud kommer rädda er från detta regnvatten people, och det är för att det är inte hon som förorsakat den, det har vi lyckats med själva. Dessutom är det nog allt bara en droppe av vad som kan komma att bli något normalt. Trafiken är drabbad också, kan det övertala folk att sluta köra bil? Kanske inte en enstaka översvämning, men det lär bli fler. Det är nog dags att investera i en miljöbåt istället för en miljöbil, vad hjälper det om man får gratis bilparkering i stan om den ser ut som Venedig? Det är ju bara att kasta ankar och hoppas på att det grabbar tag i Gustaf II Adolf statyn eller forna trädgårdföreningen. Eller kanske är en trampbåt bättre för att fortsätta att kombinera motion och transport som när man cyklar. Tur att vi inte har några farliga hajar i Göteborg, även om jag trodde det aju år efter jag såg Hajen första gången.

/anli

Läs det här. Alla läser motsatsen. Lyssna på det här. Alla lyssnar på motsatsen. Titta på det här. Alla tittar på motsatsen. Därefter följer debatten om varför alla inte gjorde som de skulle. Sen börjar allt om med något nytt som alla ska tvingas att läsa, lyssna eller titta på. En symbios som inte fungerar utan att de som kallas alla, eller allmänheten, alltid gör fel enligt dem som säger vad som är rätt, de invigda. Det är kulturelitism.

Lyssnar du på en piffig rosaglittrande välstajlad produktartist på kommersiell radio eller ett bortglömt och gärna avlidet geni vars enda uttryckssätt är sin gura på en lika bortglömd frekvens? Formulerar du ord som existentialism och postmodernism till expediten när du ska köpa en barnbok till din nya systerdotter? Tittar du på varje avsnitt av Glamour och suktar efter de vaselinindränkta alfahannarna eller ställer du klockan efter de tyngsta dokumentärerna på ettan eftersom ditt liv inte skulle kännas komplett om du inte fick ta del av de mest tragiska av livsöden? Kan du svara på detta så kan du också betitla dig som invigd eller resten.

Paradoxen är att de invigda utger sig för att vara nytänkande och se det som förbigår andra, samtidigt som deras argument för vad som är rätt grundas på tankar som tänkts av någon annan och som formulerats i oändlighet. Recensioner och debatter dryper ofta av förutbestämda referenser som ligger på gränsen mellan legendariska och okända. Ömsom puttas författare eller konstnärer upp på sockervaddmoln för en tid av söt berömmelse och ömsom förvisas de tillbaka från föraktelsens ljus till de mörka skrymslen de krupit fram ur. Vart kulturgurusarna ska skicka de skapande själarna är alltid lika ovisst. Ibland är de rörande överens, för att i nästa stund dräpa varandra på samma sätt som de förgiftar själarnas drömmar om bekräftelse.

?Världsklass!? tycker Martin Nyström på Dagens Nyheter kulturpristagaren Frösts klarinettkonsert. ?En ganska vag bok.? är Som vi älskade varandra av Anders Paulrud enligt Viktoria Jäderling på Göteborgs Posten. ?Rent litterärt framstår berättandet som övertydligt, karaktärerna som platta, dialogen som stolpig och informationstyngd.? frossar Malte Persson i elakhet i Expressen om Berättelsen om herr Han. Alla är experter och övertygade om att just de är kapabla att ge allmänheten en hint om vad som är värt att skänka sin dyrbara tid och kära slantar till.

Vad är en recension och vilket värde har den egentligen? En subjektiv konsumentupplysning om intelligensstimulans som är förunnat en mindre procent av jordens befolkning. Vart tog resten av kulturen vägen? Varför speglar ingen längre hela utbudet istället för de böcker, filmer och den musik som skickas in till redaktionerna? Vi är så pinsamt medvetna om vår egen trångsynthet, men är för lata för att verkligen göra något åt den. En västerländsk författares trovärdiga skildring av livet för en uzbek hyllas, medan den uzbekiska författaren ignoreras. Hans eller hennes skildring av sitt eget land skulle kanske kunna erbjuda betydligt vidare perspektiv och intressantare detaljer, men det kommer vi aldrig få veta.

Vilket pris får lycka ha? Dagens samhälle präglas av ett tryck på människor att lyckas med att bolla en strålande karriär med ett saligt familjeliv och mängder av socialt mingel. Samtidigt ska man vara vacker, intressant, speciell och intelligent. En del blir så besatta av att uppfylla ett kriterium eller övervinna en sfär att de går över gränsen till vad som är sunt. Människor bränner ut sig på jobbet, ser ut som om de konstant bär runt på ett kylskåp efter att ha trillat ryssfemmor på gymmet eller schemalägger sina småbarns fritid med allt från schack till ballett. Men vart går gränsen mellan framgång och galenskap?

En gästforskare i Umeå fick erfara hur det är att hamna på fel sida gränsen. Han ville så hemskt gärna nå framgång att han manipulerade sina forskningsresultat. Han ?hittade? svaret på en av växtfysiologins viktigaste frågor om hur blommor vet att de ska blomma och vips så var hans plats i solen säkrad, men bara flyktigt. Efter att ha blivit påkommen på fel sida och utvisats är det svårt att tvätta bort galenskapstämpeln och ta sig tillbaka in i framgångslandet.

Var det värt det? Forskaren fick ju trots allt sina femton minuter i rampljuset och bekräftelse av sina kollegor runt om i världen, men å andra sidan kommer han inte att bli ihågkommen som något annat än en fuskare. Det kan jämföras med idrottaren som går på anabola och slår världsrekord. Han eller hon behöver inte ens bli tagen för att mista en del av segerns sötma. Kanske borde man istället nöja sig med mindre segrar och få njuta av dem fullt ut. Att komma i kölvattnet efter den nya världsmästaren eller att nästan komma på hur blommor vet att de ska blomma är väl kanske inte någon triumf om man siktar mot stjärnorna, men nog kan man finna lycka i det.

Jag menar inte att man ska sikta mot trädtopparna och avfärda stjärnorna som ouppnåeliga, då förlorar man drivkraften och lämnar troligtvis inte marken, utan bara inse sina begränsningar och på så sätt nå den största framgången. Om man är otroligt vig med chockerande balans men lite småkorkad så kanske man ska satsa på handstående akrobatik istället för att försöka hitta ett alternativ till algebrans fundamentalsats. Vill man vara världens bästa pappa så får man vara beredd på avböja en befordran till ekonomiansvarig eller missa en pokerkväll med polarna. Man kan inte alltid vara sociallejon och hemmapappa på en gång.

Lycka får alltså kosta lite, förnuftet sätter gränsen för hur mycket. Har förnuftet flugit sin kos får man lita på samhälliga strukturer och sina medmänniskor. Frågan är precis som i poker vad man ska satsa på och hur mycket. Just nu är svaret allt på allt, men tillslut vänder turen och markerna tar slut. Då mister folk sina mål och skjutsas in i depressioner, lämnar ett positivt dopingtest eller blir fuskande blomforskare. Är lagom alltid bäst? Satsa lagom lite så vinner du lagom mycket. Lagom är att satsa på en bostadsrätt, att jobba halvtid med ekonomi vid sidan av sin elitsatsning på curling och att ta mera mat bara en gång när man är bortbjuden.

Nej, lagom är inte bäst. Vilka tråkiga liv vi skulle få om alla skulle kila runt och vara lagom hela tiden. Lycka får kosta lika mycket som man är beredd att bli olycklig om saker och ting inte går vägen. En del är beredda att satsa mer än andra.

Jag tror att det finns svarta hål på jorden också. Mitt rum är misstänkt likt ett sådant; saker och ting slukas upp för att aldrig någonsin hittas igen. Viktiga papper, nycklar och plånböcker verkar alltid balansera på gränsen till att dras in, medan udda älsklingsstrumpor med kossor på inte har en chans mot gravitationen. Ett annat exempel är hyresvärdens fickor. Varje månad betalar man skamlösa belopp för alldeles för få kvadratmeter och kranen som droppar i köket blir aldrig fixad, men ändå dyker hyreshöjningarna upp lika regelbundet som snökaos i huvudstaden.

Dagen efter en utekväll tror jag att många önskar att de kunde förklara nattens händelser med svarta hål. De skulle kunna förklara hur alkoholen som inhandlats till förfesten försvann utan spår precis som pengarna i lommen och minnet av kvällen. Det måste också finnas enorma svarta hål för att rymma alla ideal som mystiskt försvinner med en bättre ekonomi, tillträde till en ny tjänst eller löften om bättre tider. Som att jobba på ett norskt slakteri för stora pengar när man är vegetarian, eller kristdemokraterna som ruckat på sin familjepolitik för att få slipa värjan med högeralliansen.

Ibland önskar man att man hade ett svart hål till hands som man bara kunde plocka upp och försvinna i för att sedan dyka upp när det passar sig. Tyvärr fungerar det inte riktigt så, varken i rymden eller på jorden. Ibland försvinner folk i svarta hål utan att man vet ordet av. Som den lilla vithåriga damen bredvid dig på tunnelbanan som just mist sitt livs kärlek, killen på stepmaskinen i gymmet som just trillat ryssfemmor och ångrar sig eller femåringen med guldlockar som bygger sitt drömslott i sandlådan.

Sagolika, flirtkulor, pollenist, spetälska, krokant, sega råttor, kärlekskaskad, angora, dragonört och pappskalle. Det finns så många skojiga ord med en miljon associationer som man aldrig får använda. Det kan hända att de dyker upp och man försöker smidigt sortera in dem i sitt ordarkiv för att använda dem så fort tillfälle ges, men innan dess har de hunnit samla så mycket damm att de inte syns. Eller så har de helt enkelt puttats undan av någon ny mediakåt förmåga, som gubbslem eller att göra en pudel. Jag säger inte att de är skojiga för att de betyder något roligt, för spetälska är ju onekligen inte roande (om man bortser från visa sekvenser i Monte Pythons film Life of Brian) utan det skojiga ligger i hur de kittlar tungan när man säger dem. Tittut och sopprot. Man vill fånga upp alla och kasta dem runt sig som bollarna i Ikeas bollhav. Vilken galenpanna, virrskalle, tombollare, tomtinhysare, tok, vildhjärna, dåre eller vettvilling kanske några av er tänker. Vem sörjer att de inte får använda vissa ord? Och så svårt kan det väl inte vara ändå, bara använd dem! Du ska ju bli sån där himla samhällshatande och aggressiv journalist till och med. Ja faktiskt, vilken tur man har ibland!

/anli

Whooho, en ny jordlik planet har hittats i universum. 581 heter den och har rinnande vatten och en temperatur mellan noll och fyrtio grader, det enda som fattas nu är att ta reda på om det finns atmosfär, vilket är ganska avgörande för vilket typ av liv som skulle kunna existera. Så vad väntar vi på? Det är väl bara att skicka dit Fuglesang direkt?

Riktigt så enkelt är det inte. Det skulle nämligen ta över hundra år att komma dit och då skulle vår alldeles egna rymdfarare behöva ett harem med sig eller ett evigt-liv-elixir. Om man skickar bara en signal ? Hallå någon hemma? ? skulle det ta ungefär tjugo år för den att komma fram, ingen vidare effektiv kommunikation alltså. Sen vet man ju inte om de skulle förstå signalen heller. Lite rörigt, men spännande ändå!

/anli

Polska målare reparerar och täcker den gula färgen på hyreshuset mittemot vårt på Hisingen i Göteborg. De första nätterna tror jag att de bodde i den långa vita lastbilen som stod parkerad utanför fönstret, men efterhand flyttade de in sina pinaler i husets källarlokal. När de inte jobbar, som de verkar göra dag som natt, sitter de bänkade vid stigen till affären och verkar göra precis ingenting. Jag tänkte jag skulle säga hej eftersom jag gick förbi så ofta; på väg till bussen, från bussen, till affären, från affären, till mamma, från mamma och under springturerna, men polska ordet för hej som jag lärde mig på jobbet varje dag av min halvpolska arbetskamrat Aida i somras, har liksom försvunnit någonstans i mitt röriga ordförråd. Målarna vid Enekullegatan är inte de enda polackerna som tagit arbete i Sverige istället för hemma, vilket en artikel i DN idag vittnar om. Det råder nämligen brist på jordgubbsplockare i Polen inför säsongen, eftersom så många söker sig utomlands. Nu hoppas de polska bönderna att kineser ska komma i mängder och rädda skördarna med sina flinka fingrar. Men vem ska då plocka de kinesiska gubbarna? Någonting är skumt med världsmarknaden.

/anli

På en fest tjuvlyssnade jag när två killar pratade om människors nedvärderande syn på "det folkliga". Den ena berättade att hans politiskt liberala vän tyckte det var folkligt att bära slips. Den andra kontrade med att han hade hört några elever på "snobbskolan" Hvitfeldtska i Göteborg diskutera om det var folkligt eller inte att köra Porsche.

Även om detta samtal är ett typiskt exempel på att definitionen av folkligt är en högst individuell fråga, kvarstår det faktum att det inom elitistiska kretsar länge har funnits en nedvärderande hållning gentemot det som är folkligt. Att det är ungefär som falukorv. Billigt och sådär lite småtöntig. Men kanske är ovanstående samtal även ett tecken på att det i samhället finns en irritation eller uttröttad attityd gentemot den eller de grupper av människor som gör allt för att differentiera sig och vara annorlunda.

I en tidning läste jag om en så kallad vinkännare, som beskrev hur ett visst vin smakade som ett kameltält i öknen. Den första frågan som dök upp i mitt huvud var; vad sjutton är ett kameltält?
Den andra: Förutsatt att det nu finns någonting som heter kameltält, hur vet denne man hur ett sådant smakar? Är det så att alla patetiska och krystade försök att visa sina ofolkliga talanger, liknande det ovan, har en motverkande effekt som snarare upphöjer folkligheten än nedvärderar den.
Kanske till och med så mycket att allierandet med folket - det vill säga att lyssna på schlager, träna på Friskis och Svettis och vältra sig i deckarromaner - faktiskt har blivit det som i dag är coolt och inne?

Jag vet många, som för några år sedan, aldrig skulle erkänna att de tittade på Allsång på skansen eller lyssnade på schlager, men som nu gärna briljerar med sina schlagerkunskaper och Lasse Berghagen-citat. Bara det att ett av Sveriges mest alternativa rockband deltar i och vinner den största folktävlingen av dem alla, Melodifestivalen, säger både någonting om musikkulturens och människornas förändrade attityd gentemot dessa folkliga spektakel.
För om The Ark - ett gäng sminkade killar med androgyna drag och scenkläder liknande rymddräkter, är det folkligaste vi har i Sverige i dag är det kanske på tiden att omvärdera begreppets innebörd.

/Mar

Det har varit en del tal om sweatshops i utvecklingsländerna på sista tiden. Fabriker och produktionslokaler där miljön är mentalt och fysiskt outhärdlig och där arbetsuppgifterna är så fruktansvärda att de inte borde utföras av någon levande varelse i universum. Bilder av människor som vadar i frätande syra eller andas in giftiga metangaser dagarna i ända har flimrat förbi på TV apparaterna. Förhållandena är bara är ett snäpp bättre än andra världskrigets koncentrationsläger och allt för en minimal lön. Dessa exempel är extrema, barnarbete däremot är inget ovanligt. Allt för att gynna industriländernas konsumtion och extravaganta leverne.

 

I debatten har kända svenska klädgrossister ställts till svars för hur de kan tillåta att deras kläder tillverkas på detta sätt och samtidigt utge sig för att arbeta för humana förhållanden. Det var tillsynes en kulturell barriär som hindrade grossisterna från att kontrollera tillverkningen. När kontrollanterna kom i sina nystrukna skjortor och välkammade hår blev de visade det som fabriksägarna trodde att de ville se av rädsla för att fabriken skulle gå i konkurs. Barnen gömdes i källaren och resten av arbetarna fick tillfälligt de skyddsmasker och den utrustning de skulle behöva varje dag. Denna kulturella barriär ursäktar dock inte klädgrossisterna eller oss som köper deras kläder. Tänk om de bara kunnat komma överrens om 5 kronor mer per plagg så arbetarna skulle slippa vada i syra.

TV reportage kan vara felaktigt vinklade och artiklar alldeles för subjektiva, men en sak är säker och det är att någon annan får lida för att vi ska kunna gå och shoppa billiga tröjor och brallor i våra varuhus. Vi måste vara beredda att betala ett par kronor extra, inte bara för ett märke som Kate Moss bar på senaste modefadäsen i Milano, utan även för märken vi vet inte krävt någons blod. Men hur vet man det? Jag förlitar mig på den gamla romaren Ciceros klyscha; Kunskap är makt!

I Småröd i Bohuslän rasade E6:an ner i Taskeå på en tillsynes helt vanlig onsdagskväll strax före jul. Bilisterna som troligtvis var sena hem från jobbet, på väg till fjällen över jul eller bara ute och körde måste ha blivit förvånade när den tvåfiliga vägen gav vika och försvann under dem. Hela kvällen kom skilda rapporter om skredets omfattning, allt från två till femton bilar och ett område mellan hundra och trehundra meter skulle vara berörda. Dagen efter hade antalet bilar fastställts till nio och storleken på skredet till etthundrafemtio meter. På GP:s hemsida är det toppnyhet gånger tre och likaså på DN:s och givetvis GT:s webbplats. Men vad betyder detta? Har klimatförändringarna helt plötsligt kommit betydligt närmare?

 

Skredets anledning är fortfarande inte fastställd men det kan väl knappast vara något annat än det kraftiga regnandet som ökat flödet i ån och underminerat vägen. Man kan ju hoppas att detta kommer vara en ögonöppnare för oss Svenssons. Tidigare har man i media talat om stormen Katerina i USA, enorma bränder i Australien och översvämningar i Bangladesh. Vår lösning; charterresan får gå någon annanstans, varför inte fortsätta åka till Gran Canaria, vi hade det ju så bra där förra året?! Nej nu finns det ingenstans att ta vägen, Kanarieöarna kommer att försvinna under vatten om vi inte sätter stopp i tid. Köp utsläppsrätter i julklapp!

 

Det snackas en del om att det faktiskt kommer att bli årets julklapp; utsläppsrätter! Men vet alla verkligen vad det är? Det har blivit lite av ett trenduttryck och om man kan slänga sig med det, så har man redan gjort en hel del för klimatet, eller? Nej, kanske inte. Kyotoprotokollet, eller klimatöverenskommelsen om hur mycket koldioxid de olika länderna får släppa ut, har skapat utsläppsrätter. Till en början tilldelas företag utsläppsrätter gratis från staten för det som de får släppa ut, dessa utsläppsrätter kan det sedan handlas med. Ett företag som vill släppa ut mer koldioxid kan köpa av ett annat som reducerat sina utsläpp och så vidare. Privatpersoner som köper utsläppsrätter förhindrar att företag lägger vantarna på dem och gör på så vis en insats.

 

Frågan är om det inte borde finnas utsläppsrätter för privatpersoner också och för många fler växthusgaser, nu är till exempel inte flygtrafiken alls inräknad. Kör du till jobbet istället för att gå i ett helt år måste du köpa en utsläppsrätt till exempel, är det inte den totala medvetenheten som behövs för att det ska bli någon skillnad?! För att fler bilar inte ska åka ner i Taskeå i Småröd.   

/anli

”Beautyqueen of only eighteen, she had some trouble with herself…” sjunger Maroon 5 i bakgrunden när vi öppnar det första tetrapacket California White Golden Gate vin. Det skulle bli en regelrätt myskväll men eskalerade ganska snabbt till en helkväll med alla partyingredienser. Mer vitt vin och lägeskoll med kompisarna på msn vad som var på gång i den lilla norrländska metropolen just denna kväll. Resultatet blev sparsamt, men ut bar det i alla fall – ett förstagångsbesök i ekonomernas tillhåll; e-pubben. Efter att ha tvekat i dörren på grund av den totala tomheten i lokalen tog vi en cider och innan botten var nådd trängdes vi och var fördjupade i fylleintressanta diskussioner med andra partyprissar. Personligen har jag aldrig varit med om någon värre köttmarknad sen jag åkte Silja Line:s nattkryss till Helsingfors när jag var sexton – och då har jag jobbat på ett slakteri i Norge - men är man tjej och hungrar efter någon typ av bekräftelse är detta helt klart stället att gå till. Jag minns inte att jag satt ned en sekund efter vår första cider; Maria och jag – en spasmisk taktbefriad men glad Göteborgare – var ett ständigt inslag på dansgolvet. Hur det inslaget var redigerat är en helt annan historia som jag lyckligtvis inte kan berätta – troligtvis ingen annan på stället heller eftersom promillehalten per person började närma sig magpumpningsnivå när vi bestämde oss för att kvällen var över. Så summa summarum av en första kväll på e-pubben är att det var jätteskoj, ekonomer kan allt svinga sina lurviga bättre än de flesta eller i alla fall svinga hävarmen i rätt riktning. ”That may be all I need” 

/anli